Vintern 2006-07 började jag få problem med mina höfter. Till en början främst i den vänstra. Jag klarade av att så gott som varje dag gå ut med Sandbergs Irish softcoated wheaten terrier, Mimmie och Johanssons Springer spaniel, Ina. Det blev svårare och svårare. Efter en tid var jag tvungen att efter cirka 100-150 meter ta en vilopaus innan jag kunde gå vidare.
Jag sökte vårdcentralen och fick remiss till röntgen av höftlederna. Det visade sig, att jag hade artros i båda lederna. Läkaren skrev remiss till ortopeden och föreslog behandling av sjukgymnast i avvaktan på operation. Jag gick en tid på behandling av sjukgymnast dock utan någon nämnvärd förbättring.
Jag anlitade en kiropraktiker, som behandlade mig under cirka 5 minuter, rådde mig ta en promenad på cirka ½ timme innan jag satte mig i bilen för hemfärd. Så fortsatte det ett antal gånger utan nämnvärd förbättring.
Jag fick problem med ischiasnerven och tillsammans med artrosen gjorde att jag förflyttade mig med stora besvär. Jag träffade en god vän på min väg till min hundrunda. Han tyckte jag gick som om jag var 90 år. Jag berättade för honom om mina problem och sa att jag kände mig som minst 100 år. “Ring till min Pia, så fixar hon det.” Pia var hans sambo och var utbildad zonterapeut med sjuk-sköterskeutbildning i grunden. Pia arbetade 1-.2 dagar i veckan som ZonteraPia.
Jag fick tid hos henne i början av juli 2006 och utan att jag berättade om mina problem, talade hon om det för mig enbart genom att trycka mig under fötterna. Vid andra besöket hos Pia hade hon sett mig komma gående in mot huset. Hon sade, att hon sett att jag hade olika långa ben. Jag svarade, att det har väl det stora flertalet och det kan man väl åtgärda med ett inlägg i ena skon. “Absolut inga inlägg. Det fixar jag genom stretching,” blev svaret.
Efter ett par behandlingar var mina ben lika långa och mina besvär med för-flyttning var nu betydligt mindre. Det blev bättre och bättre.
I början av november fick jag kallelse till Ortopeden vid Halmstads lasarett för provtagningar inför den stundande operationen av ena höftleden. Jag ringde upp Ortopedmottagningen och sade “Den tid jag fått kan ni ge till någon som bättre behöver den. Jag har inga problem längre.” “Du har ju konstaterad artros i båda dina höfter. Vad har du gjort?” frågade sköterskan. “Jag har anlitat alternativ behandling och behöver ingen operation,” svarade jag. “Det låter otroligt. Vad innebär alternativ behandling?” frågade sköterskan, “Zonterapi”, svarade jag.
Hunden Mimmie flyttade med matte och husse till Halmstad. I början åkte jag ofta in till Halmstad för promenader utan problem med Mimmie, men med tiden blev det sämre med tider. Ina fick problem med sina höfter av artros som blev svårare och svårare och till sist fick hon lämna detta jordeliv.
Under många år hade vi haft katt och min hustru Birgit älskade katter. Tyvärr fick vi göra oss av med den senaste, Misan. Vi hade tankar på att flytta tillbaks till Varberg och hade börjat planera för detta. I planen ingick ingen återanskaffning av katt, ty att ha katt i lägenhet i stad ansåg vi inte vara humant. En liten hund var emellertid tänkbart nu när jag ej längre hade problem att förflytta mig. Inför flytten till Varberg bestämde vi oss för att skaffa hund. Det blev en liten Norfolkterrier, som döptes till Zigge.
Zigge krävde många och långa promenader. Vissa dagar gick vi mellan 1-1,5 mil fördelat på 4 promenader. Inga som helst problem med mina höfter. Utan ZonteraPias insats hade vi ej kunnat skaffa hund.
Goda vänner undrade hur detta var möjligt med mina dåliga höfter. Själva hade de krämpor av varjehanda slag. Jag rekommenderade dem, att i första hand söka hjälp av Pia. I takt med att Pia vidareutbildat sig behärskar hon numera så gott som hela kroppen. Fler och fler av mina vänner söker henne och till 95 % blir de hjälpta. Nu är det kö för behandling hos Pia, som oftast arbetar hela veckan för att hjälpa sina patienter. Är det en krämpa, som Pia med en gång ser, att hon inte till fullo kan åtgärda, hänvisar hon dem till annan expert. Med åldern kommer krämpor av varjehanda slag och alltid söker jag Pia och blir hjälpt.
Pias devis: “En väg till bättre hälsa” en devis som till 100% stämmer och är sann.
Givetvis har min hustru Birgit sökt och blivit hjälpt av Pia mot sina problem.
Mer härom i annan berättelse.
Göran
Varberg
(Inskickat från Göran Glemme till Region Halland)
I augusti 2013 tillskrev jag Dig för att berätta om den fina behandling min hustru Birgit Glemme erhållit vid CSK i Kristianstad. Den behandling hon erhållet, EECP, har varit mycket framgångsrik för henne. Hon har har under åren 2012-2014 behandlats där under en 8 veckors period. Varje gång har hon kommit hem så gott som besvärsfri. Det är emellertid beklagligt att denna framgångsrika behandling enbart finns att tillgå i Kristianstad. Många patienter får lida eftersom tillgången förbehandling är starkt begränsad.
Idag skriver jag om ett annat projekt som också varit oerhört framgångsrikt.
Fram till den 1 november 2014 har min hustru genomlidit fjorton (14) hjärtinfarkter och ett hjärtstillestånd. Den 1 november 2014 fick hon efter rekommendation av en zonterpeut, Pia Eriksson, som arbetar under namnet ZonteraPia i Harplinge, tillgång till en hormonsalva, ProgesterAll, Natural Balancing Cream, framtagen av en professor John Lee, MD .
Av denna salva har hon sedan dess tagit i ytterst små doser morgon och kväll. Salvan appliceras på ställen på kroppen med tunn hud, ex.vis insida av handflator, bröstet, innerarmarna osv. När hon började behandlingen led hon av ständigt återkommande attacker av kärlkramp, oftast 3-4 gånger per dag och däremellan kraftig tyngdkänsla i bröstet. Sprayflaskan med Nitrolingual användes flitigt cirka 6-7 gånger dagligen. Efter att ha använt salvan 1 dag har hon, sanning att säga, inte använt sprayflaskan en enda gång. Hon har inte haft behov av det. Ingen kärl-kramp och ingen tyngdkänsla i bröstet. Man kan inte tro det är sant, men så är det faktiskt.
Anledningen till hennes återkommande hjärtinfarkter står sannolikt i att finna i kraftig kärlkramp i de tunna krans-kärlen runt hjärtat, som utvecklats till infarkt. Man kan säga, att hon har blivit som en ny människa. Min hustru har sedan tidigt sjuttiotal lidit av diabetes, typ 1. Denna sjukdom har åsamkat henne problem med synen. Ett otal laseroperationer har måst tillgripas. Ett annat problem, som dykt upp på senare tidär njursvikt. För cirka 6 veckor sedan besökte hon sin njurläkare vid sjukhuset i Varberg, som förklarade för henne att njurvärdena nu var så höga att enda utvägen var dialys. Han sköt emellertid det definitiva beslutet en månad, då nya prover togs.
Vi var båda inbjudna till den nyöppnade dialysavdelningen i Varberg, faktisk tisdagen innan invigningen skedde på torsdagen samma vecka. Vi fick en mycket bra genomgång av olika alternativen, som stod till buds. All dialysbehandling är livsvarig och livsuppehållande och innebär en framtid helt beroende av dialys. Vi fastnade för en s.k. hemdialys, som innebär fyra egenbehandlingar i hemmet varje dag under resterandetid av livet.
Servicen för en dialyspatient är synnerligen god. Vid längre bortovaro, varhelst i världen Du befinner Dig, kan Du nås av Ditt paket med 28 påsar dialysvätska varje vecka bara Du lämnar Din tillfälliga adress. Fantastisk service, men givetvis inte gratis utom för patienten. Hemkomna efter dialysinformationen nås vi av ett samtal från njur-mottagningen vid sjukhuset. ”Hej det är syster K på njurmottagningen. De prover Du lämnade igår utvisade värden så gott som normala. Vad har Du gjort?” undrade hon. “Det enda jag gjort är, att jag besökt ZonteraPia i Harplinge, som satt igång njurarna” svarade min hustru. “Det är ju helt fantastiskt”, svarade syster K.
Jag kontaktade ZonteraPia då jag först fick reda på att dialys var det, som återstod av njurvården. Vi fick då rådet att komma till henne för efter tre behandlingar kunde hon så gott som säkert fastställa, att njurvärdena hade gått ner till en acceptabel nivå. Innan provtagningen hade hon hunnit få två behandlingar och värdena hade sjunkit till så gott som normal nivå. Efter detta blev hon kallad till njurkliniken igen för nya provtagningar. Denna gång injicerades bl.a kontrastvätska i blodomloppet, vilket skulle verka i exakt 24 timmar. Därefter tappades hon på blod, som analyserades. Detta prov påvisade njurarnas reningseffekt. Resultatet av denna analys fick vi vid besök hos njurläkaren fredagen den 17 juni. Hans enda kommentar var: ”Värdena ligger stabilt och bra”. Min fråga om dialys fortfarande var aktuellt besvarade han med “Nej det behövs ej, men vi tar nya prover om cirka en vecka”. Vad tror Du man kände när man åkte hem från sjukhuset i Varberg med detta besked? INGEN DIALYS BEHÖVDES! En fantastisk känsla, som man absolut vill att många andra patienter med njurproblem skall få känna.
Tyvärr tillåter inte vår sjukvård att vård som läker utanför skolmedicinen accepteras. Så gott som varje dag, i vart fall under juni månad översvämmas man info av om problem inom vården. Skall Akuten i Halmstad och Varberg behöva stängas i sommar? Kommer sjuksköterskorna att acceptera en löneförhöjning på 6000 kronor, mot att skjuta på semestern? Vilka vårdavdelningar måste stängas i sommar? Vilka operationer måste inställas?Fullt med problem och många sjuka och förtvivlade patienter. Varför? Man ställer sig ideligen samma fråga, varför kan inte sjuk-vården anamma den hjälp som står till buds i form av alternativ vård? Svaret står att finna i Socialstyrelsen, som ofelbart skulle ge den läkarerepressalier, som hänvisade eller använde homeopatmediciner.
Min första kontakt med ZonteraPia var sommaren 2007. I början av juni 2007 hade jag stora problem med mina höfter. Det visade sig vid röntgen, att båda höfterna var skadade av artros och min läkare vid Vårdcentralen i Getinge remitterade mig till Ortopeden vid Sjukhuset i Halmstad för operation. I väntan på operation försökte jag så gott det gick att hålla igång mina höfter. Efter en promenad på cirka 100 meter var jag tvungen att uppsöka någon plats för vila i cirka 5 min. osv. Nu tillstötte även problem med ischiasnerven och att gå kändes som stor plåga för varje steg.
Jag träffade en god vän, som såg min belägenhetoch undrade hur det var med mig. Jag talade om för honom mina problem. Han hänvisade mig att ringa hans sambo Pia. Jag gjorde så och efter ett antal behandlingar var jag helt besvärsfri. I november 2007 fick jag en kallelse från Ortopeden för provtagning inför höftoperation. Jag ringde upp och sa “Den tid ni gett mig för provtagning och operation av höfter kan ni ge till den som behöver det bättre än jag. Jag har inga som helst problem”. Den uppringande systern blev närmast förnärmad och sade: “Du har ju artros i båda Dina höfter”. Förmodligen trodde hon att jag var rädd för operationen. “Vad beror det på att Du inte har några problem?” Jag svarade, att jag hade fått s.k. alternativ behandling i form av zonterapi. Hon blev helt ställd och visste inte vad hon skulle svara. “Menar du på allvar, att jag kan stryka Dig från kölistan?” “Ja det går alldeles utmärkt att göra” var mitt svar.
Vid tidpunkten för detta bodde vi i Steninge. Med hänsyn till mina höftproblem och min hustrus diabetes och avstånd till närmaste affär, 5 km, hade vi beslutat oss för att sälja vårt hus och flytta till Varberg. I samband med flytten skaffade vi hund, som dagligen tillryggalägger cirka 1mil fördelat på 4-5 promenader utan problem. Jag slapp alltså operation av mina båda höfter. Ännu idag går vi våra promenader utan problem. Tack vare ZonterPia i Harplinge.
Mängder av mina bekanta erfor mitt tillfrisknande och undrade vad jag gjort. Detta fick till följd, att ZonteraPia fick förlänga sin praktiktid ganska väsentligt. Så gott som samtliga har hört av sig och tackat för rådet, för nu mår de bra. Otaliga är de patienter som blivit framgångsrikt behandlade av ZonteraPia. Man kan med stor förvissning påstå, att hon besparat sjukvårdenett stort antal miljoner kronor under dessa år och många patienter harsluppit operationer med svåra besvär. Sjukvården i Sverige har inte råd, att fortsätta förnekandet av den komplementärmedicinska vården. Jag anser att Region Halland, som framgångsrikt hävdat sig som en föregångsregion inom sjukvården, borde ta steget rakt ut och acceptera samarbetet med erkänt skickliga terapeuter av skilda slag. Jag vet att det finns både mer och mindre välrenommerade zonterapeuter.
Jag vet att Pia Eriksson kontinuerligt genom åren utbildat sig inom samspelet i kropp och själ. Korrigering av rörelseapparaten och dess funktion, tillrättaläggande av leder/kotor/bäcken och sedan stimulera/påskynda kroppens egna läkeförmåga till läkning av vad som är smärtsamt/obehagligt eller skadat. Även inom friskvård i allmänhet är hennes kännedom mycket stor. Hennes mångsidiga utbildning har gett en kunskap om människokroppens funktion och problem, som borde tas tillvara inom skolmedicinen. Hon gör verkligen skäl för titeln läkare, som söker orsaken till patientens problem och angriper denna och inte som en alltför stor kader av läkare, som tyvärr är mer intresserade av medicinlistan än patienten och försöker åtgärda symptomen med medicinering.
Jag hade kunnat skriva mycket mera om våra kontakter med ZonteraPia, som t.ex om den flicka med skolios, vars moder efter många års sökande för hjälp mot hennes smärtor sökte upp Pia för hjälp. Efter hennes behandlingar, som gav henne en rak rygg och smärtfri ringde hennes läkare upp Pia och undrade om flickan verkligen sparkade med benet och blev rak i ryggen och smärtfri. Pia svarade “Ja” och erbjöd läkaren komma på besök, för att själv se vad hon gjorde. Läkaren avslutade samtalet med att detta är ju “HELT FANTASTISKT”. Han har emellertid ännu ej avlagt något besök.
Man kan undra hur mycket min hustru och jag besparat Region Halland genom inställd dialys och två inställda höftledsoperationer. För att inte nämna alla infarkter, som förhoppningsvis fortsätter att utebli. Utan Pias insatser är jag helt övertygad om att min hustru ej hade levt idag. Nu lever hon ett så gott som normalt liv. Detta brev blev långt men förhoppningsvis innehållande en hel del tänkvärt. För att bekräfta min hustrus och mina problem ställer vi våra journaler till förfogande. Om så önskas hör Dig så skall vi ta fram dem. Jag är också öppen för, att närsomhelst ställa upp för ett samman-träffande.
Med vänlig hälsning
Göran Glemme